Jag har en känsla i kroppen som jag haft en gång förut, på ungefär samma sätt. Jag känner någon form av sorg, den här typen av sorg kände jag när jag skulle åka hem efter mitt au-pair år i USA, där jag tog hand om två underbara små pojkar. Jag känner sorg för att jag inte ska vara hemma med Jonna mer, min mammaledighet går till ända nästa tisdag. Nästa onsdag börjar jag jobba igen. Det känns verkligen konstigt att inte göra alla vardagliga saker som numer går på ren rutin. Det känns sorgligt att inte få vara med Lillskrutt hela dagarna. Nu ska pappan få vara det, väl förunnat, men jag VILL alltid (hemmafru...!!!???). Sorgen jag känner nu är inte riktigt på samma sätt som den när jag lämnade pojkarna och familjen i USA, där lämnade jag dem verkligen bakom mig, för att inte träffa dem på många många år. (Måste verkligen ta tag i USA-resan...så fort inkomsterna blir lite bättre...) I år är det 12 år sedan jag lämnade det stora landet i väst. Pojkarna blir alltså 14 och 15 i år.
Nu kommer jag ju hem till Lillskrutt och Fredric varje dag.
Mammas troll
Samtidigt som jag känner denna sorg kan jag tycka att det ska bli kul att börja jobba igen, jag trivs ju med det jag gör så det hjälper väl till lite. Börjar rätt årstid också, många sköna varma soliga våriga eftermiddagar att se fram emot. Är ute mycket med ungarna på fritids. Ska verkligen försöka att njuta lite extra dessa dagar jag har kvar av mammaledigheten. Jag lovade mig själv att inte stressa mig igenom denna tid, och det har jag faktiskt hållit, jag är inte den som stressar i vanliga fall men ibland kan även jag. Jag har inte stressat, om det inte varit något stort. Som jul och J´s ett-årsfirande. När det ska komma mycket folk, fast det är nog mest Fredric jag blir stressad av då, när han stressar upp sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar