Det är med sorg i hjärtat jag lämnar denna fantastiska del av mitt liv. Det är ju inte så att något som kommit ur den egentligen försvinner förutom all fin kvalitetstid med det finaste jag har. Mina barn. Det andra finns ju kvar bara inte med den tiden som fanns under f-ledigheten. Jag har haft fantastiska 19 månader sedan jag gick hem den 11 (tror jag) juni 2010. Tuva var beräknad till den 1 juli. Jag fick några slappa vänta-på-bebis dagar hemma tillsammans med den blivande storasystern. Söndagen efter midsommar började pojken (jag hade en stark känsla av att det var en pojke som skulle göra entré) i magen som sen visade sig vara en flicka berätta genom att släppa igenom lite fostervatten, "att nu familjen vill jag ut till er"! Tidigt på morgonen måndagen den 28 juni kom hon så, vår lillasyster Tuva. Sedan des har tiden gått i en rasande fart! I mellandagarna "fyllde" tjejen 1½ år!!! Storasyster fyller 4 i mars...
Lika sorgligt som det är att gå från en så fantastisk tid, lika kul ska det bli att komma tillbaka till arbetslivet igen. Vuxenkontakt, utmaningar, lön och allt det där. På måndag är det dags. Då ska jag infinna mig på jobbet igen.
Jag kan bara tillägga att jag är så glad att jag bor i Sverige, för Sverige är ett av de få länder i världen där man har den här möjligheten att vara hemma med sina barn så här länge, och gå tillbaka till sitt ordinarie jobb! Tack Sverige!!!
TACK FÖR ATT NI FINNS ÄLSKADE UNGAR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar