Har blivit kontaktad av mina chefer idag. Det betyder att jag snart ska börja jobba. Min tjänst med schema och allt det där står på planeringen och ett möte är bokat med diverse inblandade. Alltså jag ska börja jobba. Slutade jag inte nyss för att en liten bebis skulle anlända. Den bebisen fyller 1½ år den 28 december. Jag har varit hemma i 1½ år. Underbar tid och nu börjar separationsångesten smyga sig på. Jag kommer ju att träffa mina barn varje dag, men inte lika mycket. Så här är det ju för alla (nästan) att ens barn måste lämnas bort för att mamman och pappan måste jobba. Och det är kul att jobba, tro inget annat, det är bara känslan nu. Och mina barn, ja, iallafall den stora älskar att vara på dagis (förskolan) och det kommer förmodligen den lilla också att göra!
Jag ser verkligen fram emot att börja jobba, bara man är där, den 9 januari. Då går startskottet. In i jobbkarusellen med söndagsångest och fredagskänsla och allt där emellan. Tider att passa, ungar att lämna, ungar att hämta.... Vardag tror jag det kallas. Det ska bli skönt att få lite "normala" rutiner igen. Jag funkar bäst med rutiner, sen är det ju alltid skönt att frångå dem ibland.
Är lite spänd på mina nya arbetsuppgifter också. Har ju som ni kanske vet fått nya efter mina egna önskemål. Mer dagtid, eller rättare sagt förmiddagstid istället för sena eftermiddagar som fritids innebär. Vill helt enkelt ha mer kvalitetstid med mina egna barn.
På jobbet ska jag vara i förskoleklass och finnas för en liten tjej.
Känner igen känslan men när man väl är där blir det bra. Sen uppskattar man tiden med barna o tar vara på den mycket mer, och orkar mer :)men visst saknar man dem oxå typ nästan jämt...
SvaraRaderaKram på dig, ses i helgen/Therese