En helt vanlig onsdag för många, ännu en dag närmare helgen för andra. Begravning för oss. Inte en vanlig onsdag, begravningsonsdag. En tung, mörk onsdag, samtidigt alldeles säkert en fridfull och vacker onsdag. Vi får se. Antagligen både och.
Mina känslor sedan den 24 augusti har varit blandade, upp och ner. I början så chockad, så ledsen. Sen, vad, varför, vart tog känslorna vägen, kände inget. Nu, ont i huvudet, stockar sig i halsen, kan inte sova. Nervös, oro, ångest. Vill inte imorgon, såklart jag vill, det känns bara så fel, för tidigt. Definitivt, påtagligt, på riktigt. Död. Borta. Vi ska inte ses igen i livet. Konstigt. Det är så det är.
Alla varför. Varför träffades vi inte oftare de senare åren, varför hördes vi så sällan. Inte tänka så. Det är så det är och inget som kan ändras för oss. Men med andra. Det är val vi gjort, du dina och jag mina.
Vill bara gråta. Hoppas jag kan imorgon. Eller åker skalet på. Hemma gömmer jag mig bakom barnen. Den fasaden.
Det finns de som har det värre. De allra närmaste. Förlorar barn, föräldrar, livskamrater. Men det här är mina ord. Min sorg.
Känns bra att skriva om det.
Alla fina minnen, alla möten, samtal, resan till Frankrike. Och allt annat.
Älskade morbror, Hare krishna där du är! (du skrev så i min studentmössa)
Vila i frid / Din Nevö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar